Hej,
Jag heter Astrid och är född den 17 november 2023 tillsammans med två bröder. Egentligen hette jag Fanny från början, men min husse och matte ville att jag skulle kallas Astrid. Vi föddes i en kennel som heter Sweettofie.
Min husse och matte kom och hälsade på mig tre gånger innan jag fick flytta hem till mitt nya hem. När jag föddes vägde jag 119 gr. Matte säger att det är som en liten chokladkaka. När de hämtade mig vägde jag 1200 gram. Jag var då åtta veckor gammal. Det var ett stort äventyr att komma till ett nytt ställe. Och så mjuka mattor att kissa på. Fast husse och matte täckte över de mjuka vattorna med massor med saker så ja, jag får väl vänta på att de tar bort allt det där.
Jag tycker väldigt mycket om mat. Royal Canin ska det vara. Så fort matte börjar prassla med påsen med mat så kan jag nästan inte bärga mig. Hon är så långsam. Jag vill ha maten direkt ... Men, hon ska hålla på väga och dela upp. Åhhhh, vilken tid allt tar ... Sedan är det ju väldigt spännande när hon är i köket och det doftar ju så gott. Jag bara väntar på att det ska ramla ner något till mig, men Matte säger "Du har valpmage" du har egen mat.
Jag har varit ute också, men det är så himla kallt. Matte brukar lyfta upp mig i famnen när jag sätter mig och ser lite olycklig ut. Och det är så många som pratar med mig och blir så glada bara för att jag viftar på svansen. Ja, det gör jag hela dagarna för jag är så glad över huvud taget. En gång gick vi på något som heter Karlavägens allé. Då kom en farbror som pratade i något och sedan sade han: "vänta jag måste lägga på, jag måste bara hälsa på den här hunden. Jag har aldrig sett en så glad hund förut."
Ibland försvinner husse eller matte uppför en trappa. Ja, jag vet inte vad som finns där, men något spännande måste det ju vara. Ibland känns det som om matte är där uppe i timmar. Fast hon säger att hon varit borta i fem minuter. Hmm. Hoppas jag får komma dit någon gång också.
Jag älskar att leka. Speciellt med husses och mattes fötter och händer. Konstigt nog verkar de inte uppskatta det lika mycket som jag. Jag tycker inte att jag biter hårt, men de säger aj hela tiden. Undrar om mina tänder blir extra vassa eftersom de gör något i min mun varje kväll. Ja, det är något ur en tub som smakar smaskens och en liten borste som jag biter i.
Jag har varit hos veterinären också. Först lät det lite läskigt, men där fick jag mjukost på en liten platta. MAT! Bra ställe. Inte märkte jag heller att de vaccinerade mig ... Hoppas att jag får mjukost nästa gång också. Det var förresten en jättesnäll tant där som pratade med mig hela tiden. Hon jämförde mig med en papegoja, ja, jag vet ju inte vad det är, men det är nog något bra. Jag gillar nämligen att klättra upp på axeln när något håller mig i famnen eller om någon hukar sig framför mig så är jag blixtsnabbt uppe vid axeln.
En dag sade husse och matte att vi skulle skaffa pass? Que? Undrar om man kan äta det? Tillbaka till veterinären blev det och ostbrickan kom fram. Mums.MEN!!!!! Nu stack dem mig i nacken med något som gjorde så himla ooooooonnt! Inte ens osten kunde de lura på mig. Jag kommer vara väldigt skeptisk nästa gång vi ska skaffa pass. Hur som helst fick jag leverpastej i stället och det slår allt!
När jag var fyra månader sade husse att vi skulle åka till båten? Ja, bara det inte gör ont, tänkte jag. Vi åkte bil jättelänge och det var roligt. Husse sade att det var 43 mil. När vi kom fram så frös jag jättemycket. De sade att det var fyra grader i det som heter båten. Husse och matte lindade in mig och sig själva i fleece och då blev det varmt och skönt. Snart blev det också varmt i det som heter båten. Här sover vi jättenära varandra, ja, nästan som i valphagen med mina brorsor. Sedan tror de att jag ska kissa och bajsa utomhus? Men, det har jag ingen lust med. Fast, när jag gjort det utomhus blir de jätteglada och berömmer mig, ja, jag får till och med godis.
Plötsligt en dag så åkte vi iväg med båten. Jag blev så himla trött så jag somnade. Husse och matte verkade jätteglada över det. Jag förstår inte varför. Vi kom till något som heter Bohus-Malmön. Där doftade det jättegott och jag fick träffa massor med hundar. Ja, det var till och med en som var lite yngre än mig och den var jätterädd för mig. Jag som är så snäll och viftar på svansen. Jag till och med lägger mig på marken för att visa att jag inte är farlig.
En dag skulle vi fortsätta åka. Jag somnade som vanligt. Dock blir jag inte så glad när min mamma går ut och lämnar mig. Förvisso är husse hos mig, men mamma är mamma. Men, även om jag är helt säker på att hon inte ska komma tillbaka så gör hon det. Och då blir jag så himla glad.
Vi fortsatte till något som heter Fjällbacka. Där doftade det också gott. Det är så spännande att komma till nya ställen. Nästa stop var Strömstad, tror jag det hette. Och här doftade det jättemycket av jättemånga andra hundar. Det känns som jag känner jättemånga här. Jag hörde hur någon hojtade från en annan båt, som kom in i hamnen, "Och hur är det med Astrid?" Eller också hör jag hur de säger "Titta där är den där gulliga lilla hunden!" Fast jag känner mig inte så gullig. Är trots allt snart sex månader gammal och riktigt farlig.
Här i Strömstad har vi varit hos veterinären. Här fick man ingen ostbricka, klart minus. Hunddoktorn stack mig i nacken, men det gjorde inte alls lika ont som när vi skulle ha pass.
Husse och matte går ut med mig jätteofta. Ja, man får inte riktigt sova inte. De pratar om ettor och tvåor och att jag inte gjort någon tvåa inomhus på länge. De verklar ganska glada över det. På morgnarna säger de att jag vaknar vid sex varje morgon. Min mamma är en riktig sömntuta och hoppas att jag ska bli det också. Vi får se.
Sedan skulle vi till veterinären igen. Ingen ostbricka den här gången heller. Däremot gjorde det jätteont i nacken så jag skrek högt. Då gick hon som var veterinär och hämtade något som var jättegott. Och då hade jag glömt allt.
Häromdagen såg jag något jag aldrig sett förut. Jag kunde känna på långt håll att detta något doftade annorlunda. Kände att jag frös till is och avvaktade vad som skulle hända. Denne någon smet sedan om hörnet av ett hus och försvann. Husse berättade sedan för matte att vi hade sett en katt. Är det någon som kan berätta för mig vad en katt är?
En av mina favoriter här i Strömstad är Hjalmar. Han är så tjusig. Jag bara smälter. Han håller ofta till på en fiskrestaurang där också hans matte håller hus. Varje gång vi passerar fiskrestaurangen så försöker jag dra in matte där, men det är inte alltid det går.
Nu har jag fyllt sex månader. Det är inte bra. Det som hänt är att matte minskar mina matportioner. Hon tror att jag inte märker det. Jag är konstant hungrig och vill också äta upp deras frukost och middag. Äggula är ju jättegott. Ibland lägger min matte äggula på min mat och då slukar jag allt. Det händer också att hon ger mig gurka. Det är ok, men roligast att kasta runt ... Ibland får jag också en ärta. Det är också kul att kasta. De rullar ju så fint. Kan hamna långt borta, om man har tur.
Nu har de också börjat prata om mina tänder. Ja, de kliar väldigt mycket och jag hoppas det slutar. De säger att jag har något som heter mjölktänder kvar. Matte hoppas att alla tuggben jag får ska hjälpa till att få ut tänderna. Men, jag tar en dag i sänder. Varje morgon är jag lika glad när matte och husse vaknar och säger God Morgon Astrid. I dag är det en ny härlig dag.
